nican

Nu är klockan 11 minuter i elva. Jag sitter ensam på Patriks rum, alla andra är där nere och festa skulle jag tro. Men nja, jag vet inte, är inte riktigt på humör. Har svårt för att vara glad när allt runt omkring mig är påväg ner.. förlåt, lite emo utbrott, men ja, man kan väl inte rå för sina känslor?


Sluta låsa in mig i en bur, jag klarar det inte längre!!


Varje kväll gråter jag för din skulle, varje dag är jag ledsen, varje dröm handlar om dig, jag vill inte det här! Vi är så maktlösa då vi ställs inför faktum, vi kan ingenting göra.. Alla försöker berätta så lungt och sansat hur det står till, men det lindrar ju ingen smärta, i slutet kommer vi ändå stå där efter att ha sett folk vi älskar lida och dö... Jag orkar inte mer sånt! Snälla säg att allt om hänt det senaste året är en dröm, en hemsk mardröm!



så nu är klockan sju minuter i elva. jag sitter fortfarande kvar här. Jag borde väl gå ner till de andra, men nej, jag vill inte förstöra partystämningen med min dysterhet, så jag sitte nog kvar här, i alla fall till tio över elva och bara tittar ut genom fönstret.


tack så mycket för allt det fina som ändå finns där, djup inne i mörkret..




Nej jag har mer att skriva, förlåt!


Kan man bli imun mot sorg? För jag tror jag börjar bli något åt det hållet i och med att jag ständigt är glad.... !