nican

då ska du dansa på min grav..


Nu har det gått mer en än veckan, sorgens klor börjar lätt lite på greppet och jag kan börja andas så smått. Hela tiden försöker jag hitta på saker, saker som får mig att glömma, om än bara för några minuter! Då känns det bra, då känner jag mig som vanligt, som en liten flicka igen.


Tack för allt stöd, och tack mina vänner som står ut med mig då jag inte är mig själv riktigt! Det är fint av er, tack!


Ett virrvarr av tankar, en blandad känsla i bröstet, en tår, lite skratt. Hur ska man egentligen bete sig när man är glad men samtidigt väldigt ledsen?



Jag har så många frågor men så få svar...