nican

Alltid denna tid, den finns, den försvinner, den kommer och den går.
Jag blir knäpp, helt galen, var finns min oas?



Min tid är kort, det vet jag. Allas tid är kort, för det är väl en och
samma tid som vi delar? Men inte samma liv, inte samma önskningar,
samma drömmar eller samma familjer och vänner. Alla är olika, men
tiden är den samma, här och i japan.


Jag funderar på att strunta i det som borde göras, det som måste göras
i vissas ögon. En semester, ett annat land, andra människor, annat hus.
Men jag är fast, för i maj kommer jag vidare, i maj kanske det blir något
helt annat, ingen väska mer än den jag vill ha, inga planer mer än för
imorgon? Nej, antaligen blir det ganska likt men ändå så annorlunda.



Om vi ändå bara hade gjort något kul idag, något som får tankarna på annat,
något som inte behöver ta slut innan man hunnit börja, något fritt.
Men även du har dina måsten, till dig själv, jobb, skola, familj, jag förstår.


Jag är inte alls på bra humör.

Idag börjar körningen, oh jisses, jag som näsan hade fått för mig
att augusti månad 2009 aldrig skulle komma, men här är den och
allt börjar närma sig, körningn, prov, uppkörning, skola, flytt?



Bussen går om ca 25 min, så snart ska jag packa ihop mina saker och
cykla iväg med min rinnande näsa med hopp om en dag utan regn.